MMXIV

Jag har en grej för nyår. Det hör inte så mycket att göra med "new year, new me" (det funkar ju ändå aldrig), utan jag gillar känslan av att sätta punkt för något – det här var 2014 – och ett löfte om att nya saker, överraskningar, är på ingång. Jag gillar känslan av att verkligen kunna lägga det förgångna bakom sig, och ha något nytt, luddigt, abstrakt framför sig. 
 
Ett par personer som förgyllt alla 365 dagar detta år (Liran, Becci, Elsa, Filippa, Stiff och Julia).
 
2014 har på många sett varit ett riktigt toppår. Akademiskt, tränings-/tävlingsmässigt och framför allt socialt. Jag kommer ihåg att jag i slutet av 2013 definierade det året som vänskapens år, men för att vara ärlig har 2014 varit ännu mer vänskapens år, för detta år har mina vänskaper verkligen förändrats. Vissa har försvunnit, vissa har tillkommit och de till mina närmsta har växt sig ännu starkare. Året har kantats av långa fikor, oförglömliga fester, mysiga filmkvällar och bruncher, middagar och stranddagar tillsammans. 
 
Jag under en fika med Becci och Ella 
 
Det andra saken som dominerat 2014 utöver vänskap, är killar, för att vara ärlig. Året har varit en känslomässig berg-och-dalbana som en väldigt naiv Katarina steg på i januari. Det har funnits toppar och dalar och vid varje krök har det funnits lärdom, en insikt eller en läxa, som alla har gjort att jag växt som person, och överlag har jag fått en mycket mer avslappnad inställning till det mesta, vilket känns rätt skönt. Den här mer yolo-inställningen till livet har främst vuxit fram över sommaren och hösten, och jag ser fram emot att låta 2015 fortsätta på samma spår. 
 
Sjukaste händelsen under hela året, och kanske hela mitt liv för att vara ärlig, var när mitt underbara senior fortsättningslag i cheerleading vann SM-guld. Det är så enormt, så häftigt, så mäktigt att ta in att man faktiskt är bäst av alla på något. Jag saknar ord för att beskriva den känslan, att säga "det är sjukt" känns liksom som att underdriva det något ofantligt. 
 
Dock var min sanna passion aldrig cheerleading. Tolka det inte fel – jag tyckte verkligen om att hålla på med cheer, och framför allt mitt lag, men jag saknade konståkningen. Att gå in i ishallen, oavsett om jag ska jobba som tränare eller träna själv, är som att avskärma sig från resten av världen. Där inne finns bara jag, mina skridskor och de andra på isen och hjärnan fokuserar bara på hopp, steg och piruetter. All stress relaterad till skolan, alla kompis-/killproblem läggs åt sidan. Det är skillnaden på att tycka om en sport och älska en sport. Att medan man åker få lyckorus och tänka "det finns ingenstans jag hellre hade velat vara nu, det finns ingenting jag hellre hade velat göra". 
 
Körsbärsblommor i Skottland i April
 
Vy över Northern Highlands i augusti, också i Skottland 
 
Detta år har jag besökt Skottland för första (och andra gången). På påsklovet åkte jag, mamma och Malin dit för att hälsa på storasyrran Julia i Glasgow där hon pluggar. I somras åkte jag, pappa och Malin dit i samma syfte – men denna gång bodde Julia så långt norrut man kan komma (nästan) och vi roadtrippade i vänstertrafik (!) genom otroligt vackra landskap för att komma dit. En minst sagt udda upplevelse att uppleva 11 plusgrader i augusti, men även en väldigt rolig tripp som innebar hike och kajakpaddling.
 
Detta var även mitt sista år (hela iallafall) som "barn", omyndig – och jag blev 17 för sjutton (hahaha jag tröttar aldrig på den ordvitsen). På min dag väcktes jag med presenter och pioner på sängen och i ett paket fanns vad som blivit min signaturdoft resten av året – den violdoftande Pleats Please från Issey Miyake. I skolan överraskades jag av mina vänner med en burk B&J, och till helgen blev jag firad på TGIF med ett gäng tjejer, och sedan nån dag senare fixade Ella och Becci födelsedagsbrunch. När jag ringde på Ellas lägenhet fick jag en ögonbindel och en korg och blev sedan ledd genom lägenheten. Då och då stannade de mig och läste ett finurligt rim och la en present i korgen. 
 
En fantastisk sommarkväll i Falsterbo
 
Jag och Liran på skoltaket under vår första gymnasieavslutning
 
Utan tvekan har 2014 varit otroligt. Otroligt är ett väldigt passande ord, då flera saker jag aldrig kunnat föreställa mig faktiskt har hänt. Jag tänker främst akademiskt. I början av året väntade alla nationella prov, en muntlig presentation i Svenska på 25 minuter, ett hemsidearbete, en 12-sidig landanalys – för att nämna några saker. Aldrig i mina vildaste drömmar trodde jag att jag skulle få toppbetyg på alltihopa och gick ut ettan med ett enda B (idrott), resten A:n. Det i sin tur ledde till att den internationella studievägledaren kontaktade mig och fick mig på collegetankar, och 2015 kommer detta gå från att bli en abstrakt framtidsdröm till något konkret. SAT ska pluggas, personal statements ska skrivas och jag ska ansöka (om jag nu bestämmer mig för att go through with it, det är en ständig pendel mellan ja och nej). 
 
Utöver det kommer 2015 innehålla en skidresa med en av mina bästisar + massa skönt folk från min och andra skolor med destination Val Thorens. Needless to say är jag taggad något enormt!!!! Innan påsk väntar nästa resa, med klassen till Berlin. Det ska också bli så himla, himla kul! I maj är nästa happening: jag fyller arton. För det är jag mållös. Jag? VUXEN? VAAA? Jag kommer med all sannolikhet bli ruinerad nu när en värld av utgång och nätshopping öppnar sig... 
 
Att se var jag är om ett år ska bli så spännande, men mest spännande av allt kommer vara vägen dit – alla val jag kommer göra, alla vägskäl jag kommer stå framför... Men åh, vilken bra känsla jag har för det! Taggad på livet är förmodligen det bästa uttrycket – och med det sagt vill jag önska er alla ett gott nytt år! 
 
 
becci
2015-01-01 · 17:41:57

Very good, very nice, swag, I like it :)

Svar: many thanks!:-D
Katarina Dahlgren, aka Kada


Ditt namn:                                                  E-mail (visas bara för mig):                                        Blogg/hemsida:


Kom ihåg uppgifter